Och ingen stanna kvar…

14 möjligheter under 3,5 år. Olika sorter; inseminationer och embryoinsättningar, med egna ägg och andras. 14 möjligheter. Och ingen stanna kvar…

Av de fjorton kom en så långt som till tidigt ultra, där svaret var att ingen är här. Inget liv i alla fall. Två var så svaga plus att de just och just syntes. Den dagen. Sen fanns de inte mer. Resten var bara totalt noll. Ett kontrollstreck förstås, men det andra syntes absolut inte. Inte minsta lilla, hur febrilt jag än ville och hur mycket jag än vände och vred på graviditetstestet.

Vårdvägen var inte speciellt lång, om man jämför, och försöken var inte jättemånga, sådär statistiskt sett. Men att längta efter barn, ta ett beslut om att försöka, och sen ställas inför gång på gång av misslyckanden, kraftigare och kraftigare vårdförsök, med sprutor och hormoner och stick – det tär alldeles förskräckligt på en. Fysiskt också, men framför allt mentalt.

Sen gick det inte mer

Efter de fjorton möjligheterna var mina möjligheter att fortsätta slut. Mentalt alltså. Hjärnan sa att stäng den dörren nu. Hjärtat kanske inte riktigt ville hålla med, men måste. Att välja att börja tar sin tid, när man är singel och måst ta ett aktivt beslut. Att välja att sluta är inte heller lätt. Och visst ville, och vill, jag ibland annorlunda, men ännu har den orken inte funnits.

Livet fortsätter såhär också. Mestadels är det okej, och jag kan känna att livet kan vara annat. Men visst sitter saknaden kvar. Att ha längtat efter barn, önskat få bli en singelfamilj, och tvingas se sig fortsätta utan, det är tungt. Den sorgen sticker upp nu som då, eftersom det barnstora tomrummet ju kvarstår. Familj får fortsätta vara föräldrar och syskon för min del…

Kaninen och jag…

Tygkaninen som aldrig fick sin ägare sitter kvar här i vardagsrummet. Den köpte jag vid första försöket, trots att jag naturligtvis visste att man inte borde. Men jag ville ändå göra något för att uppmärksamma, fira, det beslut jag hade tagit. Och så trodde jag ju nog förstås att jag skulle få bli mamma, om inte nu i första omgången så snart, eller åtminstone senare.

Ingen tänker sig att alla försöken slutar utan barn. Medveten om att det kan gå så jo – men att det går så för en själv, det vill man inte tänka och tro… Nånstans under vägen svängde ändå rädslan och oron inför den slutpunkten, och fram växte en acceptans. Och tanken om att livet kan innehålla andra saker, att ensamlivet också har sina goda sidor, hitta fotfäste.

Text: Katja Helenelund
Foto: Miika Rautiainen

Avainsanat:

Sinua voi kiinnostaa myös seuraavat artikkelit