Vieraskynä: I balansen mellan frihet och tomrum

Julbelysning i fönstren, temugg och bok i hand, fötterna i yllesockorna uppe på soffbordet. Tystnad och frihet – tar ett djupt andetag och njuter av lugnet. Möjligheten att bara vara, koppla av, för mej själv.

Och samtidigt också en enorm tomhet i det… Lugnet i vardagen möjliggörs av en avsaknad. Av att barnet inte fick komma. Allt som oftast är saknaden ändå större, tar åtminstone udden av friheten.

Tillbakablick på början av resan

Som singel krävde längtan efter att bli mamma ett beslut. Ett aktivt steg i att ge barnet möjlighet att bli till. Det steget tog jag hösten 2013, efter en tankeprocess på över ett år. Det var inget alldeles lätt beslut – har inte barnet rätt till en pappa, vad ska omgivningen säga – men när det fanns var det självklart, härligt, spännande… Tänk, kanske är jag snart mamma! Vet inte om jag nånsin varit så lycklig.

Första kontakt med klinik var nervöst och lite obehagligt, men då visste jag vad jag ville, och körde på. Första försöket följdes av andra, tredje, fjärde… Av en bergochdalbana av hopp och besvikelse, gång på gång på gång. Det är tungt att falla, klättra upp igen, och försöka fortsätta hoppas. Varje gång kunde bli ett nytt liv, men blir inte. Och inte nästa heller. Och kanske aldrig någonsin…?

Från tungt till allt tyngre procedurer

Att byta från inseminationer till de tyngre provrörsbefruktningarna gav nytt hopp, med större procentuell chans. Men fallet var ack så mycket större, när många befruktade äggceller sen slutade i ett enda levande embryo. Inte bara en gång. Att bli uppringd mitt i arbetsdagen med infon ”det finns bara ett embryo kvar”, det stannar upp vardagen lite. Och egna cellerna var därmed ute ur spelet.

Byte av celler – det är också att ge upp om den genetiska kopplingen. Det var inget enkelt beslut det heller. Men genetik är inte allt, och möjligheten att ändå få bära barnet vann, så vården fortsatt med äggdonation. Av alla de försöken fanns ett som nästan, nästan… Men som trots starkt plus sluta i tidigt ultra med orden ”det finns ju inget här”, och ett sedan nog funnet dött embryo som jagades ut med piller. Och tårar hela vägen hem, genom dagar, veckor, mer sporadiskt därefter. Saknaden är kvar.

Nånstans måst det sen få räcka

Årsskiftet innan hade jag ren kommit till att detta år, sen inte mer. Sen måste jag stänga dörren. Då sista insättningen sluta i samma negativa besked som nästan alla andra gånger var inre känslan klar – nu räckte det. Nu har jag gjort allt jag förmår, även om jag inte gjort allt medicinska vetenskapen sku kunna… Visst finns inre paniken och oppositionen där ibland, säger ”men hur kan du!?”, och jag vet inte, men måst gå med det mitt inre säger är rätt, trots att en annan del ack så gärna hade velat orka…

Att gå från den innerliga oron över att bli utan barn, som jag levde med under tidigare vårdskeden, till att plötsligt ha en inre känsla av att det går att leva också utan – det vet jag inte ens riktigt hur det gick till, men gick, det gjorde det. Och jag kan inte annat än vara tacksam över att jag kände så.

Lite om livet i bestående barnlösheten

Och där kommer vi till balansen mellan frihet och tomrum. Till att livet är både och. För jag vet, och kan verkligen mena det och känna det, att livet också utan barn är ett gott liv. Jag duger som jag är, fast jag inte fick bli mamma. Ett liv som barnlös singel har också fullgod mening, är lika värdefullt. Det kan dessutom när känslan är rätt vara verkligt njutbart att få dalla runt på stan i egen takt, inte ha bråttom hem från jobbet, kunna läsa en bok i allsköns ro eller snöa in sej i timmar i studieuppgifter…

Och samtidigt – ack den tomheten. Att vara bestående barnlös är att inte ha egna barn i sitt liv. Tomrum både i kroppen – där graviditeten aldrig fick upplevas, i famnen – där barnet aldrig fått vaggas, kramas och hållas, i nuet – där vardagen levs på egen hand och i framtiden – där inget barn får växa upp med mej som mamma. Dessutom ny vinkel senaste månaderna; livet efter mej, där ingen lever vidare med minnena, kommer ihåg den jag var som mamma. Kommer ihåg hur jag präglat hens uppväxt, på nåt plan för vidare något av det jag var. Tydligen kan det också kännas sorgligt.

Bergochdalbana och balansbräde

Bergochdalbanan tar inte slut när vården tar slut, även och det tack och lov är mindre kraftiga svängar. Liksom många andra sorger försvinner känslan ändå ingenstans, och hen som aldrig fick komma är ett mer eller mindre ständigt inslag. Ibland bara som praktisk frånvaro av barn. Ibland med kraft, då nåt påminner om den egna stora längtan som bara blev ett tomrum. Sorger kommer man inte ”över”, de lär man sej leva med. Och det går mer eller mindre bra, beroende på en mängd faktorer.

Livet i balansen mellan frihet och tomrum är att lära sig leva med tomrummet. Att tillåta sorgen och saknaden när de dyker upp, att orka bearbeta de nya lager, synvinklar och nyanser som sorgen emellanåt bjuder på. Livet i balansen mellan frihet och tomrum är också att tillåta friheten. Att våga låta glädjen få rum, mer och mer klara av att se också de goda sidorna – ge sej lov att njuta av att vara ledig. Att glädjas åt frihet är inte att säga att det är bättre såhär… Jag hade hellre sett barnet få komma, men då jag inte fick välja gör jag mitt bästa att njuta av friheten – när det lyckas.

Just nu väger vågskålen som balanserar mellan frihet och tomrum mer mot frihet. För stunden.

~ Katja ~

www.mammaaspirant.blogspot.com

Posted in: